Beatricejonsson

Mitt liv är som en berg och dalbana för det mesta, men just nu känns det snarare som fritt fall ... Humöret gör en störtdykning och hamnar i botten. Hur jag än försöker känner jag mig tråkig, överglänst och otillräcklig. Hur länge orkar man ha det så? Hur länge orkar man om man alltid blir satt i andra hand? Om allt blir fel trots att man gjort sitt yttersta? Vad ska man göra för att komma ur det? Är jag dömd till att vara en sån person som man kan vara med endast om ingen annan har tid? Tydligen.

Jag lyckas alltid säga saker jag inte borde sagt, göra saker jag inte borde gjort och sumpa chanserna jag får. Varför?

När man inte orkar ha det så längre, är det då man blir såkallat psyikiskt sjuk? Någon gång måste det ju brista.

Vem kan älska mig?