Beatricejonsson

Jag fick just ett mejl, ett mejl som plötsligt påminde mig om känslan av att inte höra hemma. Känslan av att vilja befinna mig någon helt annanstanns. Jag vill tillbaka till Råneå, jag vill att allt ska bli som förr och jag vill representera och rida för den för mig välkända klubb som jag växt upp på. Visst, inget kommer någonsin att bli som det var, men jag är ändå hellre där, för där kan jag ändå känna att jag hör hemma. Här känner jag mig varje dag som en utböling, jag kan inte bli kvitt känslan av att vara totalt annorlunda, och jag har blivit någon jag inte vill vara. Jag har sagt saker som säkerligen fått mig att verka som en dum, klagat på saker som andra sett som självklara, för att de växt upp med det, älskar sin ridklubb obevekligt och är vana vid saker jag själv tycker är vansinniga. Jag har växt upp på en kommundriven ridskola, och skillnaden att komma till en ideell förening, är enorm. Jag står inte ut med det, jag vill inte ens försöka stå ut med det, jag tycker det är totalt galet, för jag är en utböling och kommer aldrig kunna bli något annat. Jag vill "hem".